Jul 192013
 

Somewhere

 

 

 

 

 

Elle Fanning (som dottern Cleo) och Stephen Dorff (som Johnny Marco)

Foto: Merrick Morton

filmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apa

Det tar en liten stund att vänja sig med tempot i filmen. Men sen när jag väl vant mig med det så vill jag inte att filmen skall sluta. Sofia Coppola har lyckas återigen  skapa karaktärer som är äkta och intressanta att följa.

Många kan nog känna igen sig i bilden att livet går men man själv lever inte. Man har fastnat i ett mönster som kräver något omvälvande för att brytas, eller ens för att upptäckas. Johnny Marco är där, han fortsätter med livet fast han inte är närvarande. Han har slagit igenom snabbt och blivit en hyllad filmstjärna. Han bor på hotell, äter bara mat från room service, är han uttråkad så beställer han upp poledance-tjejer som dansar framför honom, stora fester, alla kvinnor vill ha honom.

Känslan varför han lever som han gör är för att det är det som förväntas av honom. Han har fastnat i den klichén som han nog varit fascinerad av innan han blev känd. Han kan få vilken tjej han vill, men då han också är väldigt konflikträdd så flyr han ifrån dem istället för att vara tydlig. När de väl kommer in i hans liv igen så kan han inte säga nej, utan måste leva upp till den festande filmstjärnelooken för att det förväntas av honom.

In i hans liv kommer hans elvaåriga dotter Cloe som han tidigare umgicks med nån dag då och då. Nu när mamman behöver tid för sig själv, så får han ta hand om Cloe en längre tid fram tills hon skall iväg på kollo. Cloe lagar mat åt honom och de umgås mer intensivt. Sakta så börjar Johnny upptäcka mönstret som han fastnat i. Likt första scenen då han åker runt runt på en liten vägbit med sin Ferrari. Frågan är om han kommer att kunna ta steget ur sin egna bana.

Några roliga delar är att Cloe har en Fjällräven-ryggsäck, vilket får en att lite sträcka på ryggen lika mycket som när jag ser något annat svenskt märke i en film. En liten biroll som inte krediteras i eftertexterna är Benicio Del Toro, han träffar på Johnny i en hiss och efter en mycket kort men rolig dialog så skiljs de åt. Frågan jag fick var om han spelade sig själv eller om han skulle föreställa en annan kändis.

Det tar ett tag att vänja sig med tempot i filmen. Många tror jag kan tycka att vissa scener drar ut på tiden en hel del. Men just tempot ökar också närvarokänslan som tittaren får. Filmen växer för varje minut jag är ifrån den. Kanske för att det går att känna igen sig i just Johnnys liv, inte all lyx och flärd, utan att leva på det sättet som man själv tror att världen förväntar sig att man skall vara. Rädslan att kliva utanför det facket som man hamnat i. Rädslan att upptäcka att man faktiskt är någon annan än den person som omgivningen skapat. Rädslan för att våga vara sig själv.

Jan 302013
 

Regi: Derek Cianfrance

Manus: Derek Cianfrance, Joey Curtis & Cami Delavigne

Speltid: 112 min

I rollerna: Ryan Gosling, Michelle Willaims m.fl.

filmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apa

Dean och Cindy (Ryan Gosling & Michelle Williams) lever tillsammans med sin dotter och hund i ett ganska tomt äktenskap där kärleken sinat och båda vet om det. Vi förflyttas under filmens gång med jämna mellanrum bakåt i tiden och får uppleva hur de möttes och blev förälskade i varandra. Samtidigt får vi i modern tid följa dem i deras försök att rädda den kärlek som de kanske ändå har kvar för varandra.

blueFilmen utspelar sig som sagt under ett antal år och en av de många saker som den lyckas med är att få oss i publiken att verkligen köpa det faktum att filmen är lite utav en tidsresa. Karaktärerna förändras både till utseende och sätt men inte med överdrivet smink eller plötsligt helomvändande karaktärsdrag utan helt enkelt en utveckling som bottnar i de bådas respektive bakgrund. Deras bakgrunder blir man superbt introducerad för en liten bit i taget då filmen hela tiden berättas fram och tillbaka. Det känns med andra ord inte konstigt att karaktärerna kommit till den punkt där de nu befinner sig.

Det är en djupdykning ner i två människors trasiga kärleksliv och det är vackert berättat både i den upplyftande spirande kärlekshistorien och den bittra melankoliska tragiken som infinner sig filmen igenom då vi hela tiden är medvetna om hur framtiden ser ut när vi följer dem i dåtiden.

Berättelsen förs fram utav de två huvudrollerna som helt enkelt är fantastiska. De är trovärdiga då de är unga och då de är äldre (det berättas aldrig men jag gissar att filmen möjligtvis utspelar sig under en tidsram av 6-7 år). Det gnistrar om dem i samtliga scener och det till större delen improviserade skådespelet är en fröjd att beskåda likaväl som dialogen är underbar att höra. Michelle Willams blev välförtjänt Oscarsnominerad och Gosling borde också blivit det. De är båda otroligt bra och tillsammans bländande.

Jag måste dock nämna att samtidigt som Blue Valentine är en väldigt bra och gripande film så sätter den direkt sina klor i ens känslor och river sakta men säkert sönder dem (för att uttrycka sig milt). Detta till trots så tror jag att filmen kan lära oss något om kärlek och få oss att uppskatta varandra mer.
Jag är själv ganska svag för (vissa) romantiska komedier i allmänhet och romantiska filmer i synnerhet och då med 500 Days of Summer som en stor favorit under senare år. Blue Valentine ligger långt ifrån den romantiska komedin men inte så långt ifrån just 500 Days of Summer. Visst innehar den en något mörkare ton som gör att man inte får samma sköna känsla efteråt men så är det också en kärlekshistoria som berättas utifrån andra förutsättningar vilket absolut inte gör den sämre än just 500 Days of Summer men möjligtvis lite mer svårsmält.

blue v

Är ni ute efter lite hjärndött och mysigt romantisktkomedi slisk så skall ni inte se denna. Är ni däremot (mot förmodan) trötta på sådant och vill se en film som får era hjärtan att svida och som innehåller två briljanta prestationer i en trovärdigt bitterljuv kärlekshistoria så vet ni nu vad ni skall välja. Blue Valentine var en av de bästa filmerna jag såg från 2010 och får en klar full-pott med apor.

Jan 022013
 

Regi: Stephen Herek

Manus: David Loughery efter Alexandre Dumas bok

Speltid: 105 min

I rollerna: Chris O’ Donnell, Kiefer Sutherland, Charlie Sheen, Oliver Platt, Michael Wincott, Rebecca De Mornay, Tim Curry m.fl.

filmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apa

Alexandre Dumas litterära klassiker De Tre Musketörerna har det gjorts många filmer på, både i början av seklet , mot slutet och nu senast 2011.
I vilket fall som helst så fick Disney för sig att producera en musketörfilm 1993, med en rad unga och för tiden”heta” skådisar i rollistan.

the-three-musketeers-movie-poster-1993-1020269825Filmen följer boken någorlunda till en början med den fattige och kaxige D’Artagnan (Chris O’ Donnell) som söker sig till Paris under början av 1600-talet för att besanna sin dröm om att bli en musketör precis som hans döde far varit. Sedan börjar filmen allt mer ta ut sina egna svängar.
Vad D’Artagnan inte vet är att den ondskefulle Kardinal Richelieu (Tim Curry) har upplöst musketörerna för att ersätta dessa med sina egna vakter och på så sätt lättare kunna manipulera kungen och ta över tronen som innehavs av en relativt ny ung kung. Beslutet att upplösa musketörerna ses inte med blida ögon av en enda musketör men ändå är det tre speciella musketörer vid namn Athos (Kiefer Sutherland), Porthos (Oliver Platt) och Aramis (Charlie Sheen) som öppet visar sitt missnöje och på detta vis blir fredlösa. Samtidigt så har D’Artagnan av misstag råkat stöta samman och förnärma alla tre av dessa musketörer och bestämt duell med var och en i tur och ordning klockan tolv, ett och två. Det slutar dock med att dom mot alla odds blir goda vänner och tar tillsammans upp kampen mot den onde Kardinalen.

De Tre Musketörerna är ett spännande och fartfylld actionäventyr som i alla fall tog mig med storm då jag inte kunde få nog av den under mina några av mina yngre år. Nuförtiden tycker jag faktiskt inte mycket olikt om filmen än vad jag gjorde då. Rebecca De Mornay är fortfarande lika vacker och mystisk som Lady de Winter och spelet mellan musketörerna är lika roande trots alla de år filmen har på nacken. Jag måste dock erkänna att Chris O’Donnell inte är någon vidare skådespelare (trots att han varit med i många storproduktioner). Chris vann bl.a. en s.k. ”Razzie Award” för prestationen i filmen (föga smickrande då ”The Razzie Award” delas ut till årets sämsta rollprestationer) och han levererar här både stolpig och irriterande dialog (som han sedan skulle utveckla ett steg längre i Joel Schumachers Batman-filmer). Dessutom levererar Tim Curry, som Kardinal Richelieut en ganska så överdriven och ensidig gestaltning utav den stereotypt ”onde-skurken”. Men det är ju trots allt en Disney film så låt de onda vara onda och de goda vara goda och de som är onda men egentligen goda är helt enkelt bara det.

Men detta är hur som helst inte O’Donnells eller Currys film utan de tre musketörerna titeln hänvisar till med den fenomenale Oliver Platt i komisk högform i spetsen. Michael Wincott har som vanligt en sliskig och extremt otrevlig skurkroll och spelar här Kardinal Richelieuts überonda högra hand Rochefort vilket han gör med bravur (som han oftast brukar göra i sådana sammanhang).

three-musketeers-1993

De Tre Musketörerna med 1993 som årgång är inget mästerverk men det är ändå en sevärd film som lätt och underhållande slår ihjäl 90 minuter. Att bokens handling tillslut mer eller mindre är obefintlig för att göra handlingen i filmen mer okomplicerad och densamma mer fartfylld kan jag här ha överseende med (bl.a. är otrohetsbiten mellan Drottningen och Hertigen av Buckingham helt borta m.m.). Dumas kanske vänder sig lite i sin grav medan vi underhålls men han är i gott sällskap av författare som fått sina verk värre överkörda än så här (bl.a. Bram Stoker, Mary Shelley, för att bara nämna några ytterst få).

Bryan Adams, Rod Stewart och Stings fantastiska, prisbelönta soundtrack ”All for Love”, gör att eftertexterna blir mycket väl värda att vänta på. En stark och nostalgisk trea.

 

Dec 082012
 

Regi: Gregg Araki

Manus: Gregg Araki efter en novell av Scott Heim

Speltid: 105 min

I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, Michelle Trachtenberg, Elisabeth Shue mf.l.

Mysterious Skin bygger på en bok med samma namn av Scott Heim och handlar om 2 unga män, Brian och Neil som båda bor i den amerikanska staden Hutchinson i Kansas.

Brian (Brady Corbet) är en blyg och lite udda kille med en fascination för rymden. Han är helt övertygad om att han blev bortrövad och experimenterad på av utomjordingar vid 8 års ålder då han råkade ut för sin första (genom åren återkommande) s.k. blackout. Brian är helt besatt av att försöka ta reda på vad som egentligen hände under de timmar han inte minns.

Neil (Joseph Gordon-Levitt) är homosexuell och prostituerad med enbart män i övre medelåldern som kunder. Han trivs ganska bra med detta men vill gärna flytta ifrån staden till något större då han bl.a. börjar bli trött på sin kundkrets. Neil var som liten grabb förälskad i sin basebolltränare som utnyttjade honom sexuellt och Neil kan än idag inte glömma honom.

Brian och Neil spelade i samma baseboll lag men efter att Brian slutade efter sin blackout så har de inte haft någon som helst kontakt med varandra. Brian får dock snart reda på att Neil kan veta något som kanske kan fylla i de förlorade timmar som hemsöker Brian i hans mardrömmar och han bestämmer sig för att konfrontera Neil.

Detta är en extremt svår film p.g.a. ämnet. Det som är ännu mer svårt är berättarperspektivet då filmen skildrar de båda pojkarna som små. Neil (då spelad av Chase Ellison) är som 8 åring sexuellt aktiv och stormtrivs. Hans inledande beskrivning om hur snygg och attraktiv basebolltränaren är samt de senare händelserna är både jobbiga och stötande och likaså denna unga killes beteende mot sina jämnåriga.

Det intressanta och hjärtskärande är hur det som hände Neil som barn (bl.a. genom sitt levnadsförhållande med sin mamma spelad av Elisabeth Shue) har format honom till hur han lever som ung vuxen och även det som Brian tror hände honom har format honom. Båda pojkarna kommer från olika familjeförhållanden men är ändå lika på sina sätt vilket också kan ha spelat roll i deras utveckling.

Det är en svår film med ypperligt skådespel ifrån alla håll och kanter speciellt då ifrån Joseph Gordon-Levitt vars karaktär beskrivs utav sin närmaste vän Wendy (Michelle Trachtenberg) till att ha ett stort svart hål där hjärtat skall sitta. Det är en annorlunda film som verkligen har satt sig då eftertexterna rullar och man gör inte annat än tänker på den med en klump i halsen av både obehag och känslomässig omskakning, för visst är det sorgligt.

Trachtenberg & Gordon-Levitt

Under de sista scenerna satt jag helt stum med gapande mun, uppspärrade ögon och höll händerna på kinderna p.g.a. shocken. Trots att jag kanske räknat ut en del så kunde jag aldrig föreställa mig till vilken grad och hur det skulle beskrivas.

Joseph Gordon-Levitt har gått från klarhet till klarhet sedan Tredje klotet från solen och fick väl med denna film mer eller mindre sitt genombrott. Han har också iochmed denna film utvecklat sig till en favoritskådis hos mig. De senaste åren har han fortsatt att leverera med filmer som 500 days of summer, The Lookout,  Inception, 50/50, Looper & The Dark Knight Rises.

Jag kan nästan garantera att ingen lämnas oberörd efter denna mycket bra film, men då jag inte hann bli varnad så varnar jag istället nu känsliga personer för innehållet som verkligen är så som det är beskrivet.

Trots detta är det förstås en helt solklar 5:a.

Nov 292012
 

Regi: Kjell Sundvall

Manus: Björn Carlström & Stefan Thunberg

Speltid: 129 min

I rollerna: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Annika Nordin, Kim Tjernström, Eero Milonoff m.fl.  

16 år efter den första filmen så tar Kjell Sundvall oss åter med till de norrländska skogarna och dess vresiga och inskränkta invånare.

Denna gång återvänder polisen Erik (Lassgård) till norr men denna gången till en by några mil från sin hemby där han befann sig i förra filmen. Han är där för att utreda ett mord på en ung kvinna och till sin hjälp har han bl.a. polischefen Torsten (Peter Stormare) som är gift med Eriks bror Leifs gamla flamma och därför också förmyndare till Leifs 15 årige son som denna aldrig fick träffa efter händelserna i första filmen.

Alla bevis pekar mot några psykotiska, våldsbenägna och socialt utstötta finska ”white trash” i utkanten av byn men Erik är inte lika säker som alla andra. Det dröjer inte länge förrän Erik åter stör upp starka känslor då han börjar gräva djupare i fallet och upptäcker inte bara dunkla hemligheter som mordoffret bar på utan också hur minnena från Leif väcks utav hans brorson Peter (Kim Tjernström).

När jag fick reda på att Jägarna 2 skulle ha premiär så var jag mycket positivt inställd men samtidigt försiktig med att förvänta mig allt för mycket då den första filmen tillhör en av de bättre svenska thrillers jag sett. Jag hade också i bakhuvudet att Kjell Sundvall haft mycket svårt att göra bra filmer ända sedan just Jägarna och ifrågasatte därför ifall motivet endast är av det säkra kortet samt det ekonomiska. Samtidigt kan man också flika in att Sundvall inte direkt kastat sig in i en uppföljare utan istället haft god tid på sig att arbeta med manus o.s.v.

Det var med andra ord blandade känslor och förväntningar när jag satte mig i biofotöljen. Efter filmen kunde jag konstatera att jag inte blivit besviken och var tvungen att direkt se om de första Jägarna för att försöka bestämma vilken av dem jag gillade mest.

Jägarna 2 är minst lika laddad, spännande och oviss som första filmen och huvudrollerna Lassgård och Stormare har en enorm pondus som de tillför filmen. Historien är halvt om halvt trovärdig med en och annan logisk lucka vilket den första också hade men precis som där är det inget som stör märkvärt och filmens klimax är bra (trots att det hela går lite väl snabbt i vändningarna).

Jägarna 2 har dock tyvärr inte samma minnesvärda karaktärsgalleri som i del 1 men det är heller inget man direkt tänker på då man är helt inne i Lassgård som är storartad här. Hans karaktär Erik är här otroligt trött och sliten, klart präglad av händelserna från första filmen. Karaktären är både väl skriven och utvecklad. Stormare gör det som förväntas av honom och lite till och det är härligt att se honom i en svensk produktion igen. Filmens manus är inget som hastigt och lustigt kraffsats ner och de 16 år man väntat har varit väl värda väntan.

Vilken av filmerna var då bäst? Svårt att säga då de är ganska olika och det på ett positivt sätt. Båda filmerna har sina svagheter men de starka inslagen är fler. I Jägarna hade vi spänningen, Lassgård och Jähkel. I Jägarna 2 har vi spänningen, Lassgård och Stormare och det räcker långt i båda fallen.

Jägarna 2 är en mycket värdig uppföljare som inte överträffar sin föregångare men inte heller är den underlägsen. Den står på egna ben sånär som några snabba återblickar till sin föregångare och är väl värd sin betygsfyra.