Erik Littorin

Sep 222015
 
wpid-p16528_d_v7_aa.jpg

Kul sommarskräp börjar mer och mer leta sig in på dyster höst, men vad gör det?

Anledningen till att inläggen är döpta till kul sommarskräp är ju för att det är rätt roliga (lite skräpiga) rullar som jag sett under sena sommarkvällar, och som passade just som sena sommarfilmer.

I detta inlägg skall jag tipsa om en väldigt bortglömd (vad jag tror) pärla med allas vår schweiziske favorithjälte Christopher ”Highlander” Lambert i huvudrollen.

Lambert är (med sitt oerhört begränsade skådespel) kanske mest känd som Connor Macleod i Highlander serien och som Rayden i den första Mortal Kombat filmen men under slutet av 80 & egentligen hela 90-talet var han väldigt aktiv i en rad olika actionrullar av blandad kvalité. The Hunted från 1995 är en av hans bättre filmer.

image

Trailern med stort T

Här spelar han Paul, en amerikansk affärsman på uppdrag i Nagoya (Japans tredje största stad). Under en kväll på sitt hotell möter han Kirina (Joan Chen) en mystisk kvinna som han hamnar i säng med. Efteråt avisar hon honom vänligt och Paul beger sig därifrån. Kort därefter anländer ett gäng ninjor med Kinjo (John Lone) i spetsen. De är utsända för att mörda Kirina vilket hon är fullt medveten om. Som en sista önskan ber hon om att få se Kinjos ansikte, vilket bara hans ninjor tidigare gjort. Då dyker Paul upp igen då han förväxlat nycklarna till hotellrummen och blir vittne till mordet. Han överlever ninjornas vrede men är nu en jagad man då Kinjo ogillar att han sett hans ansikte.

Han får hjälp från oväntat håll då en gammal antagonist till Kinjo tar på sig att skydda honom men Paul börjar snart misstänka att denne mystiska man vid namn Takeda (Yoshio Harada) mest är intresserad av att utnyttja Paul för att komma åt Kinjo.

The Hunted är en helt klart sevärd och välgjord ninjarulle med härlig 90-tals actionkänsla. Att filmens hjälte är en vanlig man som inledningsvis är totalt handfallen i den situation han hamnat i gör det hela mer intressant. Han är för all del sympatisk men måste hela tiden förlita sig på tur och andra för att överleva. En rätt mjäkig karaktär egentligen men som i slutändan vinner åskådarens respekt. Filmens mest intressanta karaktärer och behållning är trots allt ninjorna (Kinjo & dennes partner Junko) och de som står emot dem (Takeda och hans fru). De levererar alla iskalla prestationer som stannar på näthinnan även efter eftertexterna.

Filmen innehåller en del goa svärdfighter och actionscenerna är både råa & rätt schyssta. Framförallt en episod ombord på ett tåg är särskilt sevärd samt den täta upplösningen (med det obligatoriska skyfallet och åskan).

Filmen är regisserad av J.F. Lawton. ”Vem?” undrar ni kanske? Och det gjorde jag också trots att denne man står bakom manuset till succéerna Under belägring & Pretty Woman (!!??). Här finns tyvärr varken Steven Seagal eller Julia Roberts utan en schweizare som spelar amerikan…men det hela funkar rätt hyfsat ändå, iallafall underhållningsmässigt.

Imdb betyg: 5,9.
Mitt betyg: 3 nyanser av Christopher ”Lord Rayden” Lambert.
image
image
image

/ /

Sep 102015
 

Det goa sommarskräpet förtsätter. Denna gång avhandlas ännu en mindre känd kultrulle som någon kanal någon gång ibland köpte in för att fylla ut sin natttablå.

Under 90-talet verkade det som om suget efter (den underbara genren) idiot-action börjat svalna. Schwarzenegger, Stallone, Van Damme, Snipes & Seagal gick förstås hem fortfarande men det kändes inte som att riktigt vem som helst kunde slå stort längre bara för att de hade fysiken som på 80-talet.

När så den amerikanske fotbollsstjärnan Brian Bosworth bestämde sig för att börja göra film var det förstås i det facket han hamnade och kanske var han några år för sen då han aldrig riktigt fick något genombrott trots en handfull godbitar.

——————-

Stone Cold från 1991 är hans första film och vilken underhållande smörja det är. Bosworth spelar Joe Huff, en tuff snut som har som specialitet att infiltrera kriminella motorcykelgäng.

image

Efter att ha blivit avstängd från sin tjänst p.g.a. övervåld så kontaktas han av FBI som vill att han skall ta sig in i ett bikergäng kallat ”Brödrarskapet” ledda av den bindgalne Chains Cooper (spelad av en Lance Henriksen i absolut högform) & Ice Hensley (spelad av en William Forsythe i absolut överspelande form). Detta gäng är misstänkta för både mord på högt uppsatta politiker samt knark distribution och det blir en tuff nöt för Joe att knäcka. Tur då att han verkligen är ”Stone Cold” när han glider in under sitt undercover alias ”John Stone” för att göra kaos.

Den episkt pajiga trailern alà 90-tal deluxe.

Här snackar vi hård och go 90-tals rulle som vill vara lite allt möjligt mellan Die Hard och Dödligt vapen. Nu lyckas den ju inte riktigt med det men det är ändå en underhållande soppa som kulminerar mitt i en domstolsbyggnad. Finalen är ett enda stort idiotiskt action spektakel med explosioner, helikoptrar, bomber, kulsprutor, slagsmål, motorcyklar & krossat glas…and I löööve it!!

Jag skall inte sticka ut hakan och säga att Brian Bosworth är en bra skådis…för det är han inte. Han är lite smidigare än Arnold och levererar repliker med liiite mer känsla än Seagal och han är förstås matad med ”tuffa” oneliners som frambringar en del flabb (dessutom skulle hans frisyr kunna ha en egen film). Mer än så begär jag inte utav honom, det funkar som det ska, varken mer eller mindre. William Forsythe äter nästan upp alla scener han medverkar i. Bara hans uppenbarelse genererar överspel och det är väldigt svårt att ta honom ens en gnutta seriöst. Tur då att vi också har Lance Henriksen som skurk för han är helt fenomenal här. Otäck, oförutsägbar och känslokall, varje scen med honom i är en fröjd.

image

Stone Cold bjuder inte direkt på några överraskningar och det mesta har man sett förut snäppet vassare (vissa saker snor den t.o.m. rakt av från sina inspirationskällor), men det är ändå en rätt kul skräprulle som jag blev positivt överraskad av. Inte kanske över kvalitén men över underhållningsvärdet.

Imdb betyg: 5,8.
Mitt betyg: 3 vrålande William Forsythe som leker Wilhelm Tell med en 2 meters knutte, en uzi, en ölburk & en exploderande Volkswagen bubbla (typ scenen som sålde filmen för mig).

image

//

Aug 172015
 

När man var yngre och inte röjde omkring/var för jävla trött på sommarnätterna så gick det alltid en och annan skön rulle sådär mitt i natten.

Det var inte direkt kvalitetsfilmer som dök upp på de stora galorna utan mer av den sorten som kanske hoppades på hyfsat schyssta intäkter via VHS uthyrning. Ofta var det också av skräckfilmskaraktär och därför lite spännande för mig på flera sätt: Vågar jag se den?, Kommer jag få bannor för att jag är uppe för sent?

Hur som helst var det i mångt och mycket skräpfilmer, men dock underhållande skräp och filmer jag absolut inte sett om det inte varit för all spänning runt dem (inte nödvändigtvis i dem) och för att få den där känslan av att dagen inte var slut än.

Jag skall i några inlägg här och där försöka gräva lite i det förflutna och fiska fram en och annan dold pärla att dra några rader om. Inläggstitlarna ”kul sommarskräp” får man göra vad man vill med för något av orden i titeln är filmen i fokus beroende på vem som ser den (sen får vi se hur mycket sommarskräp man hinner med innan det blir höst/vinterskräp).

—————————–

I detta inlägg skall jag tipsa om en något obskyr skräpfilm vid namn Rumpelstiltskin från 1995.

Den episka trailern!

Halvlöst baserad på en folksägen om ett babynappande troll (med detta roliga namn) så inleds filmen i 1400-talets europa där ett gäng bybor jagar denna otäcka varelse spelad av Max Grodénchik från…någon av spin-offerna på Star Trek. Dennes grej är att uppfylla önskningar till intet ont anande människor i utbyte mot deras förstfödde (av oklar anledning) och han vägrar ge upp förrän han fått det han vill ha. Enda sättet att stoppa honom är att säga hans namn 3 gånger, vilket en häxa (?) bland byborna lyckas göra och vips är monstret en liten jadestaty som kastas i havet och på något vänster driver till USA och hamnar i en antikaffär ca 600 år senare (bara häng på detta så slipper ni undra för mycket).

En nybliven mamma som mist sin make kommer över statyn och råkar (ovetande om dess innehåll) önska sig sin man tillbaka & plötsligt är Rumpelstiltskin lös igen & kräver sin betalning.

Och där startar filmen på allvar. Det är jakt via lastbil, motorcykel, personbil & t.o.m. gokart (?!) och rätt mycket folk stryker med längs vägen. Rumpelstiltskin är en riktigt seg och ond rackare som varken eld, kulor eller vassa knivar rår på (hur mycket folk än försöker). Dock så går det att tillfälligt mota bort honom med kvastar (?!) vilket leder till en och annan ganska kul om än löjlig scen. För det är just vad den här filmen är, otroligt löjlig.

Manuset innehåller (förutom flera sidor logiska luckor) så många usla punchlines och situationer att man inte kan göra annat än skratta. Balansen mellan humor och allvar är totslt obefintlig. Ena stunden sliter Rumpelstiltskin av folks huvuden och ena stunden får han en spark i skrevet så man nästan hör soundtracket till Benny Hill.

Men det är ju just detta som gör filmen så rolig att se. Grodénchiks kostym & smink är väl det enda som funkar (jag hade hajat till och bytt sida av vägen om jag sett honom) men hans prestation är så parodisk att det inte ger mycket av tänkt effekt (varför måste han hela tiden röra sig i ständig knäböj??). Vissa av skådisar inser att de är i en rutten rulle och har kul med det (bl.a. Grodénchik) & vissa vet att de är i en rutten rulle och har absolut inte kul med det.

image

Grodénchik i full kostym.

Nåväl! Filmen är så långt ifrån ett mästerverk i någon genre. Det är inte ens ”medelmåttigt” eller ”helt ok” någonstans. Det är överjävligt dåligt…men väldigt roligt, en kul skräprulle.

Imdb betyg: 4,3.
Mitt betyg: 2 st sura apor från en godispåse fylld med punchpraliner.

//

Aug 082015
 

Thrillers med twistar. Låter ungefär som nått man kan köpa på plantagen men så är ju inte fallet.

Jag älskar filmer som har den där oväntade vändningen som man inte såg komma. Jag älskar denna gimmick så mycket att jag tyvärr börjat kunna räkna ut slutklämmen i ett ganska tidigt stadie (jag skryter inte, har man sett filmerna A-C i genren så kan man ofta räkna ut D-P).

Ibland när jag vet att det hela kommer byggas upp för en vändning i slutet så kan jag sitta filmen igenom och bara tänka på olika scenarion. Mitt favorit scenario brukar jag kalla för ”Wallander-byfånentwisten” och jag förutsätter alltid att filmskaparna har den i åtanke när de arbetar på manus. Den twisten går ut på att allt ställs på ända i de sista minuterna när det visar sig att den misstänkte plötsligt (out of the blue) har en tvillingbror som är den riktiga gärningsmannen och expert på bomber…så jävla dumt att man aldrig i världen har en chans att räkna ut det. Har man därför just detta scenario i bakhuvudet under denna typ av filmer så har man alltid något att falla tillbaka på ifall man kör fast.

Jag tänkte i detta inlägg tipsa om 5 filmer som jag gillar men som kanske inte alla hört talas om och som alla har den där vändningen som får en att haja till. När jag såg filmerna första gången så hade jag ingen aning om hur de skulle sluta utan satt på helspänn fram tills dess finaler. Några av dem kan man säkert lista ut om man sett det mesta eller halkat förbi något internetforum eller sketch om just den filmen. Dock så är dessa filmer inte beroende utav just twisten i slutet utan faktiskt ganska så bra utöver och där just upplösningen bara är en schysst touch på en redan sevärd thriller.

———————

Shattered (1991)

Dan Merrick (Tom Berenger, som gjorde mycket bra filmer på 80/90-talet) är en framgångsrik arkitekt som efter en bilolycka drabbas av svår minnesförlust. Han blir hyfsat snabbt fysiskt återställd men plågas av mardrömmar och syner som får honom att ifrågasätta dem runt honom. Vem kan han lita på och vem var han egentligen?

Shattered är en spännande thriller där ingenting är som det verkar och som har en sådan där mysig 90-tals feeling. Förutom Berenger så finns även Greta Scacchi & Bob Hoskins i rollistan och alla gör det bra och även fast filmen utvecklar sig till en rätt svårbegriplig sådan så gillar jag den starkt ändå just därför. Det är mystiskt och spännande in i det sista.

——————-

Basic (2003)

En DEA agent (John Travolta) blir inkallad för att försöka lösa en gåta involverandes ett mord på ett militärt befäl (Samuel L Jackson) som skett under en övning.
Samtliga som var med på övningen är misstänkta och alla har de olika versioner av vad som hände under övningen.

Här gäller det att hänga med för här är det lurigt i vändningarna. Detta är en thriller i samma anda som Kurosawas Demonernas port men med lite extra allt. För varje version Travolta tar del av så nystas nya saker upp och till slut är det oklart om t.o.m. Samuel L Jackson egentligen hade rent mjöl i påsen. Allt ställs på ändå både 2 & 3 gånger innan finalen och tempot samt underhållningsvärdet är högt. Rekomenderas.

—————

Courage under fire (1996)

Denzel Washington spelar en löjtnant som fått skrivbords jobb efter en tragisk händelse under en nattstrid i gulfkriget. Han får uppdraget att utreda ifall en kapten (Meg Ryan) som omkommit under en räddningsaktion skall bli den första kvinnan att få en hedersmedalj för sina insatser i strid.
Under intervjuerna med de överlevande ur hennes grupp så står det snart klart att det är något som döljs då de alla har olika versioner av det som hände. Nu måste Denzel ta reda på sanningen samtidigt som han själv plågas av det som skedde under hans tid på fältet.

Ännu en film som lånar kraftigt från Kurosawas Demonernas Port. Efter att Denzels karaktär gått igenom allas vittnesmål är han tvungen att gräva djupare och han får anledning att återkomma till de inblandade gång på gång då det hela tiden nystas upp något nytt. Filmen tar en hel del vändningar och man är som klistrad hela vägen in i kaklet. Samtliga skådisar övertygar men mest är det nog Matt Damon i en tidig roll (precis innan Good Will Hunting). Han har inte många scener, men de är viktiga och starka. Förutom Denzel är det han som lämnar det mest bestående intrycket bland filmens aktörer.
En välgjord och spännande rulle av hög kaliber och med Denzel som ankare slår det sällan fel.

——————-

Primal Fear (1996)

En självsäker advokat (Richard Gere) får ett riktigt saftigt fall att bita i när han skall försvara en altargosse (Edward Norton) som står anklagad för att ha mördat en präst. En obehaglig historia rullas snart fram men frågan är hur många olika lager det ligger runt den verkliga sanningen i fallet.

Denna film vågar jag inte säga mycket om då det verkligen är en film som ställer allt på ändå in i det sista. Det enda jag kan säga är att det är en rättegångsthriller av bästa märke som flyger fram under Richard Geres & Laura Linneys vingar. Mycket handlar om deras karaktärer runt fallet om den mördade prästen och det hade såklart kunnat stå som en egen film om än känts ganska standard. Det som istället lyfter detta till något utöver det vanliga är Edward Norton i sin filmdebut (!) som fullständigt briljerar skiten ur allt och alla i den här filmen (väl värd oscars nomineringen han fick) och det är framförallt honom man tänker på då filmens titel dyker upp i tablån. Två aptummar upp!

——————–

Frailty (2001)

En man (Matthew McConaughey) kommer in till en polisstation och bekänner att hans bror är den s.k. ”Guds hand”, en välkänd seriemördare och har nu begått självmord. Han bekänner detta för en FBI agent (Powers Boothe) som han lovar visa till platsen där både hans bror och dennes offer ligger begravda. Under bilfärden berättar han sin historia, om hur hans pappa (Bill Paxton) en dag sa att han var utsänd av Gud att ha ihjäl demoner i mänsklig skepnad och fick med sig brodern på detta. En både hemsk och gripande historia som visar sig ha mer i sitt sköte än vad vi kanske anar.

Detta är en bortglömd liten pärla i regi av Bill Paxton. Det är bra skådespel, skön (och obehaglig) stämning samt rejält spännande in i sista bildrutan.

——————

Sådär! Bara att sätta tänderna i dessa små svarta diamanter under sensommaren eller den tidiga hösten. Ju fortare desto bättre.

Ha de gott!

Maj 082015
 

Är alltid på jakt efter sköna skräckfilmer, men dessa är ibland inte så lätta att finna. Den senaste tiden har inte bjudit på några direkta 5 poängare men de har iallafall bjudit på lite kalla kårar och den där speciella känslan av obehag som man oförklarligt söker efter ibland.

Nedan följer några exempel som alla finns att streama på netflix, vod eller din gamla hederliga uthyrare nere på byn.

—————–

As Above, So Below (2014)

En film om några unga forskare som letar efter en bortglömd artefakt som sägs finnas under Paris gator bland alla katakomber. När de väl hittar sitt mål visar det sig att de blivit drabbade av en förbannelse som kastar om tid och rum och de måste nu kämpa och klura ut hur de skall lyckas ta sig tillbaka till säkerheten ovan jord.

Filmad med skakig handkamera (som all skräck nuförtiden) med halvdana skådisar men själva händelseutvecklingen engagerar trots att logiken havererar.

Klyschorna haglar och i slutändan vet man inte riktigt ut eller in vad som egentligen skett. Men vägen dit har sina höjdpunkter när förbannelsen får de inblandade att uppleva och möta sina skelett i gaderoberna.

2 apor av 5.

————————

Exists (2014)

Från skaparen av The Blair Witch Project kommer Exists. En film i samma stil fast det denna gång handlar om Bigfoot.

5 vänner har tagit en släktings stuga besittning under en helg och tanken är att de skall ha lite kul. En av vännerna är besatt av att filma och dokumentera så förstås får vi följa filmen ur mestadels hans perspektiv då detta är ännu en film med skakig handkamera. På vägen dit kör de på någonting som de inte förstår vad det kan ha varit och väl i stugan börjat de hemsökas av något stort och hårigt i skogen.

Alltså ännu en skräckfilm med denna betättarstruktur, blir man trött på det? Kanske, men det är ju också ganska effektivt ibland och det måste man medge.

Här prasslas det i skogen, skuggor lurar i natten och konstiga skepnader syns i horisonten. Det är ganska obehagligt. Filmens karaktärer kunde man inte bry sig mindre om tyvärr. Minst 3 av 5 är enbart där för att agera offer och karaktärsfördjupningarna (om man nu kan hoppas på sådant i denna typen av filmer) är lika med noll. Sen är det ju också totalt ologiskt agerande med hur man lyckas filma allt i paniken, men det är väl något man får köpa nowadays.

Många blir kanske också avtända på det faktum att det rör sig om en lite halvfjantig antagonist som Bigfoot men det hela är faktiskt inte så illa som det låter. Filmmakarna får det faktiskt att funka och Bigfoots agenda är intressant och hans uppenbarelse otäck.

Helt ok rulle för en tripp ute i skogen. 2 apor av 5.

———————-

The Taking of Debroah Logan (2014)

Några filmskolestudenter skall dokumentera utvecklingen av alzheimers hos en äldre dam men råkar istället snubbla över begravda hemligheter och mörka krafter som denna kvinna försökt dölja som nu är påväg att ta över hennes själ.

Utan att avslöja för mycket så är detta en film i excorsisten anda men som återigen (it’s getting old) är filmad med skakig handkamera och i dokumentär stil (detta är sista filmen i detta inlägg med denna stil, jag lovar).

Gillar man temat med demoner och läskiga tanter som tittar konstigt på dig så är detta filmen för dig. Jill Larson (bl.a. känd från ca 500 avsnitt av såpan All my Children samt kvinnan från Shutter Island som ”hyschar” åt Leonardo Di Caprio vilket fick min fru att få mardrömmar) spelar titel karaktären Deborah Logan och hon gör det bra.

Deborah Logan är en skör och lågmäld kvinna som plötsligt häver ur sig de mest psykotiska beteenden vilket gör karaktären läskig, oförutsägbar men som man samtidigt känner för. Även hennes plågade dotter Sarah (Anne Ramsey) gör ett bra jobb medan resterande karaktärer för det mesta står och vrålar bakom kameran.

Det är en ganska klyschig film ska jag tillägga, men den gör sitt jobb och innehar ett och annat ess i rockärmen som skiljer den från allt möjligt skräp i samma genre. Lite mystik, två bra karaktärer i täten och en hel del väldigt otäcka scener. 3 apor av 5.

——————–

Honeymoon (2014)

Ett ungt nygift par hyr en stuga ute i ett litet samhälle för att ha den perfekta smekmånaden. En natt är bruden plötsligt försvunnen och när hon återvänder är inget som det var förr…

Lite av ett kammardrama där Rose Leslie (Downtown Abbbey, Game of Thrones) & Harry Treadaway (Penny Dreadfull) mest utbyter ordväxlingar och kroppsvätskor med varandra. Det är inte fullt så engagerande som det kanske låter. Han vill få reda på vad som händer och hon förnekar att det hänt något. Blir lite tjatigt i längden.

Filmen bygger upp en del stämning med små medel men infriar i princip inget av det den bygger upp och mot slutet sitter man mest och kliar sig i huvudet.

Hur man nu än ser på det så lyckas iallafall filmen med att få mig att hellre ha smekmånad på bakgården än en stuga ute i skogen med anslutande vattendrag. Och det är väl alltid nått?
2 apor av 5.

———————-

The Babadook (2014)

Sist men inte minst ut idag kör vi på en efterlängtad skräckis vid namn The Babadook.

En ensamstående mamma och hennes son börjar känna sig hemsökta av ett ont väsen efter att ha läst en ovanligt läskig barnbok. Men är det verkligen ett främmande väsen de har att göra med eller är det mamman som blivit galen?

Den lilla filmen från Australien blev en stor snackis under en del filmfestivaler och skapade stor hype långt före dess premiär. Dels för att den verkade komma från ingenstans (Regissören Jennifer Kents första långfilm), hade en blygsam budget på 2 miljoner dollar och att William Friedkin (mannen bakom Excorsisten) kallat den den otäckaste film han sett.

Är den otäck då? Jovisst är dem det, väldigt otäck faktiskt. Det otäckaste med filmen är dock inte själva skapelsen Babadook (verklig eller ej i filmen?) utan mer hur mamman i filmen (Essie Davis) får svårare och svårare att greppa verkligheten och hur detta påverkar både henne och sonen. Det är en ångestladdad film som även behandlar svårigheter med uppfostran & personliga förluster vid sidan av det påstådda övernaturliga.

Just där är filmen som bäst i all sin ångest. Sen haglar klyschorna tätt igen runt allt detta. Skuggor i hörn, otäcka röster, knarrande golvbrädor, smällande dörrar & fönster, you name it. Det är otäckt men också förutsägbart. Om jag skall säga något genomgående om filmen jag inte tyckte var någon höjdare så var det Noah Wiseman som spelar sonen. Han är ganska irriterande i hela sitt agerande & i princip allt han gör. Trots detta känner man för familjen och hoppas allt skall gå väl i slutändan. Essie Davis och folket bakom effekterna är det som imponerar mest (med små medel kan det göras skrämmande bra).

Det blir ändå 4 apor av 5. Frun & jag satt som på nålar fram tills slutet som (kanske) lämnade lite mer att önska men funkade på det stora hela.

——————–

Där har vi några helt ok och t.o.m. bra skräckfilmer att glutta lite på en mörk helgkväll…vilket blir typ vid 23:00 då det är då det blir mörkt nuförtiden men det finns ju persienner.

Ha de gott, Baaa baaa dook dook dooooooooook!!

//