Jul 192013
 

Somewhere

 

 

 

 

 

Elle Fanning (som dottern Cleo) och Stephen Dorff (som Johnny Marco)

Foto: Merrick Morton

filmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apafilmapan_betygssymbol_apa

Det tar en liten stund att vänja sig med tempot i filmen. Men sen när jag väl vant mig med det så vill jag inte att filmen skall sluta. Sofia Coppola har lyckas återigen  skapa karaktärer som är äkta och intressanta att följa.

Många kan nog känna igen sig i bilden att livet går men man själv lever inte. Man har fastnat i ett mönster som kräver något omvälvande för att brytas, eller ens för att upptäckas. Johnny Marco är där, han fortsätter med livet fast han inte är närvarande. Han har slagit igenom snabbt och blivit en hyllad filmstjärna. Han bor på hotell, äter bara mat från room service, är han uttråkad så beställer han upp poledance-tjejer som dansar framför honom, stora fester, alla kvinnor vill ha honom.

Känslan varför han lever som han gör är för att det är det som förväntas av honom. Han har fastnat i den klichén som han nog varit fascinerad av innan han blev känd. Han kan få vilken tjej han vill, men då han också är väldigt konflikträdd så flyr han ifrån dem istället för att vara tydlig. När de väl kommer in i hans liv igen så kan han inte säga nej, utan måste leva upp till den festande filmstjärnelooken för att det förväntas av honom.

In i hans liv kommer hans elvaåriga dotter Cloe som han tidigare umgicks med nån dag då och då. Nu när mamman behöver tid för sig själv, så får han ta hand om Cloe en längre tid fram tills hon skall iväg på kollo. Cloe lagar mat åt honom och de umgås mer intensivt. Sakta så börjar Johnny upptäcka mönstret som han fastnat i. Likt första scenen då han åker runt runt på en liten vägbit med sin Ferrari. Frågan är om han kommer att kunna ta steget ur sin egna bana.

Några roliga delar är att Cloe har en Fjällräven-ryggsäck, vilket får en att lite sträcka på ryggen lika mycket som när jag ser något annat svenskt märke i en film. En liten biroll som inte krediteras i eftertexterna är Benicio Del Toro, han träffar på Johnny i en hiss och efter en mycket kort men rolig dialog så skiljs de åt. Frågan jag fick var om han spelade sig själv eller om han skulle föreställa en annan kändis.

Det tar ett tag att vänja sig med tempot i filmen. Många tror jag kan tycka att vissa scener drar ut på tiden en hel del. Men just tempot ökar också närvarokänslan som tittaren får. Filmen växer för varje minut jag är ifrån den. Kanske för att det går att känna igen sig i just Johnnys liv, inte all lyx och flärd, utan att leva på det sättet som man själv tror att världen förväntar sig att man skall vara. Rädslan att kliva utanför det facket som man hamnat i. Rädslan att upptäcka att man faktiskt är någon annan än den person som omgivningen skapat. Rädslan för att våga vara sig själv.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: